saramalmkvist

Då har skolan satt igång igen, och nu är det sista året. Det är fruktansvärt vad tiden går snabbt, kan inte förstå det. Mamma och jag diskuterade det i söndags under en promenad och hon tyckte att jag nyss stod med min nyköpta lila-rosa-gula väska med nallar på och skulle börja 1:a klass. Och det är sant, det är precis så det är, jag minns den dagen som igår men ändå var det längesen... Ångesten över vad jag ska göra med framtiden börjar ta över allt mer och mer och jag är inte längre så säker på vad jag vill. Jag har under en längre tid planerat att sticka till Spanien, där jag vill jobba och bara prova på att leva i en liten annan kultur under något år. Nu är det som om jag känner ett sug över att åka längre iväg, jag vill bort och se världen, nu handlar det bara om och våga - gör Sara det?  Jag har alltid känt en rädsla av att stå kvar och trampa på samma plats, aldrig komma iväg från Simrishamn utan stanna där och bli en sådan tråkig, sliten, deprimerad mamma i kassan på Ica och bo i ett sk. deprimenrande hus (defenition av deprimerande hus =  hus som ligger i ett område där alla ser likadana ut,  med lågt i tak, vitt eller rött tegel och med bara en gräsmatta som trädgård och bara allmänt tråkiga). Det är verkligen min mardröm, men vad är min dröm?   

Jag måste bekänna en sak, jag har haft en dröm sedan jag var liten men har aldrig vågat satsa på den för har tänkt att jag aldrig skulle klara av det, hade jag bara satsat från första start och haft det som ett mål och inte bara dröm hade jag kanske kunnat klara det. Det är min fucking, jävla självförtroende som har förstår allt!  Det är nämligen så att sedan jag var liten har jag alltid haft i bakhuvudet att jag skulle vilja bli astronaut eller rymdforskare, detta kommer dock att förbli en dröm eftersom det är för sent att satsa på. Nu måste jag få en ny dröm, som jag ska göra till mål istället! GO GIRL!

Ne, nu ska jag bege mig ut på joggingspåren!