saramalmkvist

Jag är här, jag lever!
Jag är nog inte den enda som säger det men det är sjuuuuukt vad tiden går snabbt. Det känns som om jag precis kramade förväl av mina högstadielärare på min 9.e skolavslutning och nu har jag, tre år senare gjort precis det samma men med mina föredetta gymnasielärare. Studenten är nu tagen vilket för mig innebär - ingen skola på ett tag. Känns grymt skönt men ändå lite vemodigt och saknaden till skolan och folket där kommer nog smyga sig på fortfarare än väntat. Jag har pratat med en del och de tänker precis osm jag att man har nog inte riktigt förstått det hela än och hela situationen med att man inte kommer befinna sig i Österängs korridorer, lyssna till vår mentor Brunos dåliga skämt, vara med om semleätartävlingar och elevrådsval men mest av allt kommer jag sakna psykologilektionerna med Peter Walmark och vännerna!

Studenten var bra trots vädret som vi fick dras med, reeegn! Men eftersom många gick in med inställningen att man bara "tar studenten en gång" och  att "dagen skulle bli gryyyym" så pallade man till slut inte bry sig om man blev blöt osv, istället för att böka runder med regndräkter, paraply och gömma sig bort från regnet hade vi kul istället!

Det tråkiga som dock blerv ett resultat av det dåliga vädret var att vi inte kunde åka runt i kabben min kära pappa som är bilförsäljare fixat, detta pga. att regnet skulle förstöra inredningen om taket var uppe. men men...

Efter utspringing klockan 15.00, kramandes ohc mingel så åkte jag med bil hem till Simrishamn där studentfesten hölls för mig på strandpaviljonen. Verkligen jättetrevligt hade jag det och de fina presenterna var bara ett plus!
21.30 tog jag 3.ans buss mot kivik med Sebastian där vi hängde på Henrik Kristenssons studentfest ett tag innan vi fick skjuts av hans bror vid 23.00 till Kristianstad och utekvällen kunde ta sin början! En bra kväll blev det och i sängen kom jag ohc mina två sängkamrater (sebastian och Anna, observera: inget sexistiskt!) inte förrän klockan 05.00 på morgonen, men så ska det va! ;)

En del festande har det blivit de två veckorna innan självaste studenten, bland annat såkallat skattjakten och karnevalen (som jag dessvärre inte orkar ge vidare detaljer på vad de innbär) - Galet bra dagar och med galet innhåll!

Avslutningsvis tänkte jag skriva in de två talen som hölls för mig på middagen av mamma samt morfar!

Mamma sjöng fram sitt tal baserat på en ramsa/vers vilket var mycket gulligt, såhär "lät" det iallafall:
"När Sara föddes hon var så liten, med ögon sneda och kolsvart hår. Hon likna´ faktiskt en liten kines, men våran Sara det var hon visst.

I småbarnsåren hon var så livlig, att springa, hoppa å skutta, dansa. Hon gladde oss fast vi trötta blev, för våran Sara det var hon visst.

Hon rispa bilar och bröt antenner, hon bada ute fast det var vinter å på Bo Olsson hon körde bil, för våran Sara det var hon visst.

Hon har skött skolan å tjänat slantar. Hon tar nu körkort, ja mycket händer. Vi önskar henne ett lycka till för våran  Sara det är hon visst"

man visste inte om man skulle skratta eller gråta när hon läste upp det, allt förklarar så himla bra över vilken vilde jag var som barn.
 
Morfars tal nedan:
"Kära Sara
Först ett stort grattis till en avlagd mogenhetsexamen med utmärkt betyg. Det finns mycket gott att säga om Sara. Hon har från unga år haft en förmåga att dra blickarna till sig och skapa god stämning. På det finns många exempel. Jag minns särskilt ett tillfälle. Sara var inte 3 år fyllda. Vi var på en julfest i Östra vemmerlöv, hennes bror Hampus var också med. När vi kom dit satt barnen längs väggarna, tysta och blyga - men så kom Sara och då hände det saker. Det blev tjo och tjim och en trevlig stämning skapades och detta till stor del tack vare Sara.

Ja vi har många trevliga minnen med Sara. En annan sak som glatt oss mycket genom åren är hennes vilja och förmåga att träffa, prata med och lyssna till oss lite äldre. Så Sara vi önskar dig all lycka och framgång i framtiden. Denna dag är en märklig dag, den är din, fånga den, den kommer aldrig tillbaka. Till sist ett fyrfaldigt skånskt lever för henne, vi lyfter våra glas och skålar"

När jag satt där vid bordet och med alla mina släktingar ohc vänners blickar på mig och fick höra dessa tal kändes det lite sorligt, det var precis som att jag skulle lämna allt det där bakom mig och gå vidare, bli vuxen. Och usch vad jag inte vill det. Som tex, jag har nu bott i Kristianstad i 1 år och ca 9 månader men ändå kan jag inte säga att detta är mitt hem. Mitt hem är fortfarande hemma i Simrishamn fast jag inte kan kalla mitt rum där för rum längre eftersom där inte finns några möbler utan har blivit okuperat av ett stort pingisbord istället. Så när jag kommer hem sover jag på en madrass på golvet hos min lillebror Max, men ändå är det mitt hem. Jag kan liksom inte säga att ajg bor i Kristianstad, det känns som om jag verkligen tar steget då. Steget  mot vuxenlivet, självständigheten och bort från barndomen.

Nä, nu ska jag inte bli djup här utan istället göra mig beredd för sängen. Har en del att göra imorgon, tvätta massor massor inför Greklandsresan på onsdag samt packa till denna också. Därefter blor det även till att jobba några timmar.

CIAO! Bilder från student etc. kommer så småningom...